Det finns många ögonblick i mitt liv, det är uppbyggt av dem. Det här är ett av dem.

Cirka två och ett halvt år efter att vi gjort slut så sade älsklingen att han älskade mig.

Jag var tillsammans med ex då, och det var inte världens bästa förhållande med hans sprit- och drogproblem och mitt hoppande över skaklarna, men osäker och ångestfylld som jag var så kunde jag inte avsluta det.

Då sa älsklingen att han älskade mig. På ICQ, som alla tuffa använde på den tiden. Jag svarade "Ok, det är lugnt, jag gissade det" medan mitt inre gjorde uppror.

Skickade ett nattligt SMS om något att han inte älskade mig utan tanken på mig och sedan gick livet vidare, konstigt nog.

Det var inte då vi blev vi igen, utan det dröjde ett tag. Jag trodde inte riktigt på honom (för vem kunde älska mig?) utan tvekade och velade tills en dag jag insåg att jag kunde förlora honom.

Det är ett annat ögonblick.

Julbordet igår var trevligt, även om de glömde att ge mig dessert. En miss, men vi fick mycket sprit så det väger upp ;)

Jag hade kul, och sa inget dumt vad jag minns. Ramlade hemåt när maten var klar, älsklingen stannade kvar och drog vidare. Han kom hem efter fyra, full som en alika och sover nog några timmar till.

Själv ska jag och K bege oss till J som har 30-årsfest idag. Öppet hus från tolv, vi ska försöka komma vid ett och stanna så länge vi orkar. Inte så jättesent, både K och jag har saker att stå i.

Jag måste ju hem och reta älsklingen för blykepsen ;P